Biografi

Jag föddes i Steglitz, Berlin, 1936.

I början på sommaren 1943 fick jag konsulatskjuts till Sverige för att komma undan de allierades bombmattor. Samtidigt skiljde sig mina föräldrar.

Vem som lyckades få ut mig ur Tyskland vet jag fortfarande inte. Jag vet att det inte var lätt. Vid den tidpunkten svårare än att ta sig ut ur Kumlabunkern.

Dagen efter ankomst till Malmö bombades vårt bostadskvarter i Berlin till en ruinhög. Jag hade tur som en tokig redan då. Hamnade i Djursholm hos mina morföräldrar i trygga Sverige. I sista minuten.

Redan första dagen i Sverige började jag missbruka fiskleverolja. Och rita engelska bombplan som besköts av det tyska luftvärnet. Så fort jag hörde ett flygplan kröp jag blixtsnabbt under ett bord, spärrade up munnen och höll för öronen.

Jag gjorde centimeterhöga soldater, hela arméer – utan huvuden – av modellera. De krossade jag till oigenkännlighet med mina nävar, som jag hade förvandlat till bomber. Det lättade på trycket att jag i alla fall hade makt över modelleran.

Att lätta på trycket har sedan dess blivit en slags överlevnadsstrategi. Så fort jag hade lärt mig alfabetet på Tyska skolan började jag skriva. Det lättade också på trycket och gav livslust. Först korta dikter på svyska – en blandning mellan svenska och tyska. Sedan korta noveller.

Men mina uppsatser i skolan på svyska uppskattades inte av svenskläraren på Djursholms samskola. Jag fick alltid C i betyg utom i realexamen då jag kom undan med ett godkänt B.

Jag slukade böcker – mest sjöromaner – både på tyska och på svenska från och med tioårsåldern. Till dess hade jag hängivit mig åt Jesus och Bibeln. Jag slog min rygg med en egenhändigt tillverkad knutpiska för att straffa tyskdjävulen i mig. Jag skrev brev till Gud flera gånger i veckan och bad honom om förlåtelse för att jag och mina släktingar hade startat andra världskriget. Jag fick aldrig något svar.

Breven postade jag genom att klättra upp i den högsta granen på tomten. Med ett häftstift i grantoppen skulle brevet bli lättåtkomligt för Gud. Ibland tog det lång tid innan han fick tillfälle att läsa mina brev. Skatorna visade större intresse. Ungefär som det förhåller sig med mina böcker och svenska folket. De kommer inte heller rusande så fort som jag har skrivit en ny skrönesamling.

Det är inget konstigt med det. Sedan jag, efter min pensionering 1998, nästan på heltid började skriva har jag bara vänt mig till mina gamla sjöbröder, som seglade under 50-60-70-talet. Många av dem har kommit till den sista ankarplatsen, en del – liksom jag – är snart där. Det är ingen större marknad att skriva för döda eller halvdöda. Det ska det bli ändring på nu genom denna blogg. Hoppas jag.

1952 började jag till sjöss. Det var tufft, med långa arbetsdagar, men ändå fick jag mer tid än jag någonsin haft tidigare att läsa och att skriva.

På Navigationsskolan i Stockholm mellan 1957 och 1958 skrev jag min första roman: ”Elev ombord”. Den ”stal” svenskläraren, men som ersättning fick jag stora A och befriades från undervisningen. Det blev min första framgång som författare.

1959 upptäckte man att jag hade lungtuberkulos. Jag fick avbryta mina studier.

Efter ett halvår på Uttrans sanatorium kom jag ut igen för att kunna avsluta min sjökaptensexamen 1959. Bara för att ett halvt år senare, i samband med mitt bröllop, tas in på nytt med början till kaverner på högra lungspetsen. Ett år i sängläge. En härlig tid för att läsa och skriva så mycket jag ville. Men kanske inte för ett nystartat äktenskap.

På Uttran skrev jag åtskilliga noveller för skrivbordslådan och papperskorgen. Det blev också några artiklar i ”Konvalescenten ” – medlemsblad för Stockholms läns lungsjukas konvalens-centförening.

”Knopen – eller legenden om Laggen”, en novell som jag skrev på sanatoriet 1960 blev prisbelönad. Men av vem kommer jag inte ihåg längre.

På Uttran fick jag genom Siv Hermansson – vår fantastiska biblotikarie – min första kontakt med zenbuddhism. Efter att ha slukat Sven Fagerbergs ”Höknatt” – en zenbuddhistisk inspirerad skildring – ville jag veta allt om denna japanska form av buddhism. Siv lyckades få tag i engelska böcker i ämnet. Skrivna av bl.a. zenmästaren Shunryo Suzuki.

Först några år senare, efter min friskskrivning, kom jag till Rättviks MeditationsCenter, där professor Hans Hof, tillsammans med några vänner, lagt den första basen för zen-buddhism i Sverige. Jag blev medlem och har sedan dess mer eller mindra mediterat varje dag. Det är ett utmärkt stöd för mig i mitt skrivande att försöka tömma skallen på allt pladder minst en gång varje dag. I minst tio minuter.

På senare år har jag lagt till quigong och tai chi yuan – den korta yangformen. Det är ett bra komplement till meditationen.

Det tog några svåra år i land innan läkarna släppte mig till sjöss igen. Jag hade svårt med regelbundenhet och familjeliv. Det gick väl an när barnen fortfarande var spädbarn, men så fort de började protestera och få en egen vilja, var det inte så kul längre. Jag överlät större delen av barnuppfostran på Margareta, min fru, som är förskollärare och proffs på barns beteende.

Jag ville bara läsa och skriva när jag var hemma på ledighet. Som familjefader var jag ett riktigt praktarsele – en mullig mansgris.

Vid denna tidpunkt – i början på 70-talet – inledde jag en ny karriär som porrförfattare i H-sons tidning Piff och Paff. Det gav ett hyggligt arvode till skillnad från annat jag hade lyckats få publicerat. Under rubriken ”Sex på de sju haven – en svensk sjökaptens kåtminnen” skrev jag varje månad under pseudonymen John Hammar. Mina porrartiklar uppskattades av ombordarna men inte av min fru.

Jag varvade med insändare och reportage i Fartygsbefälsföreningen tidning ”Nautiska tidskrift”, ett par noveller i Sjöfolksförbundets tidning ”Sjömannen” och ”Albatrossen död” en diktsamling som jag kastade i havet, som flaskposter, utanför Finisterre. Ingen har ännu reagerat på dikterna.

På några fartyg startade jag skeppstidningar. Under tiden på RederiAB Sveas ”Svea Jarl” skrev jag ”Skeppsbroventilen” och på Salénrederiernas tankfartyg ”Sea Spirit” utkom ”Spiritisten” en gång i månaden så länge jag var mönstrad.

1974, några månader efter att Harry Martinson och Eyvind Jonsson fått Nobelpriset i litteratur, skrev jag till Harry och tyckte att tidpunkten var lämplig skriva en bok tillsammans. Vi hade ju en del gemensamt som tbc, sjömanslivet och författarskapet. Jag vet inte om min karriär som porrförfattar låg mig i fatet. Något svar fick jag aldrig.

1978 var det i alla fall slutseglat för min del. RederiAB Svea, som jag gett mina flesta år till sjöss såldes till Johnsonlinjen. Svensk sjöfart var i kris och ett flertal rederier gick i konkurs i samma veva Om jag ville fortsätta till sjöss fanns det egentligen bara bekvämlighetsflaggade fartyg att välja på. Det var otänkbart för mig. Efter en rejäl funderare beslöt jag mig för att omskola mig till socionom och försöka anpassa mig i land. Det var lättare sagt än gjort.

Sjömansidentiteten satt hårt som gravrost. Jag tog varje chans under utbildningen att bearbeta den med olika uppsatser: ”Mänsklighet till sjöss – finns den?”(1978), ”Sjukdomar på ”Svea Corona”(1979), ”Familjeförhållanden hos besättningen på ”Svea Corona” – Frikoppling – insnärjning som separationseffekter?” 1980. (Finlandsfärjan ”Svea Corona” vikarierade jag på som överstyrman under min ledighet från studierna på universitetet). (Mina uppsatser finns numera att läsa på Sjöhistoriska museet.)

För mig fungerade det inte att skriva av sig och på intellektuell nivå försöka förstå hur miljön till sjöss hade påverkat mig under många år. Jag var fortfarande besatt av sjömansrollen. Jag försökte med många former av terapi som var på modet under 70-talet. Med gestalt- och primalterapi och med psykoanalys i grupp. Min fru tyckte att det inte gav något positivt resultat. Jag reagerade fortfarande som en sjöman flera år efter jag hade avlagt min socionomexamen. Bytte jobb var sjätte månad ungefär som jag förr bytte fartyg. Jag arbetade bl.a. som försäljare av burkar med vackra fågelmotiv, som lärare på Skeppsholmen folkhögskola, som kurator på en alkpool, som lärare i personalledning på Sjöbefälsskolan i Stockholm, som arbetsmarknadsingenjör, som utbildningsansvarig på De Handikappades Riksförbund, som konsult i kompetensutveckling, som näringslivssamordnare i Kista. Samtidigt skrev jag långa, djupsinniga iakttagelser i min dagbok om vad som kanske doldes bakom min sjömanssjäl och drack alldeles för mycket.

Det var först när jag fick kontakt med ny-kooperationen i början på 80-talet som jag fann en lämplig ersättning för min sjömansroll. Jag blev kooperatör med hull och hår. Besatt igen! För min familj var det nästan lika påfrestande som när jag var aktiv sjöman. Tidigare hade jag nästan bara pratat om sjömanslivet med dem, nu matade jag dem ständigt med berättelser från mitt arbete som kooperativ rådgivare. När jag inte pratade om kooperativ lösningar för samhällets samtliga problem skrev jag handledningar: Ett att äga bil tillsammans, Att starta handikappkooperativ, Arbetskooperativ – vad är det? Den kooperativa rådgivarens lilla handledare, Kooperativ för invandrare etc.

Jag startade ju min första förening ”Amartördetektiverna” vid elva års ålder och tog initiativet till bildandet av  Sjökulturföreningen Bokanjärerna (2007) när jag var sjuttio år. 2017 startade jag insamlingsföreningen Little Flower för att stödja byggandet av en skola för fågelfängarna – en liten stambefolkning i Tamil Nadu, Indien.

Inom ramen för Bokanjärerna och i samarbete med Skeppsholmens folkhögskola och Katarina Sjöfartsklubb har jag initierat fem skrivarkurser: För havets kvinnor och män.  Nu – hösten 2012 är jag på gång att starta en ny förening: Omställning Jordbro.  Det måste bli ett slut på festen – tillväxten. Sedan länge har jag insett att jordens resurser snabbt håller på att ta slut. Nu gäller det för oss gräsrötter att göra något på lokal nivå.

Hur många föreningar, ideella och ekonomiska, som jag har varit med om att starta har jag tappat räkningen på. Fortfarande anser jag dock att det är föreningslivet som utgör civilisationens sista utpost. Mitt deltagandet i små föreningar i land blev bl.a. ett substitut för besättningen ombord.

Föreningslivet, arbetet för en bättre miljö och bistånd till tredje världen (framför allt till Indien) har varit mina stora intressen de senaste tjugo åren. Byggandet av sex skolor för befolkningen i Kohndstammen i bergen mellan Orissa och Andhra Pradesh blev ett av de konkreta resultaten av mitt u-landsengagemang. Det resultat som jag värderar högst.

Sedan min pensionering, i slutet av 1998, har jag under vinterhalvåret, flyttat min bopålar till Benaulim, en fiskeby i södra Goa, Indien. Här hyrde jag min skivarlya, hos skräddaren Luis Fernandes, som har en stridstjur som vakt vid min trappuppgång fram till 2014. En musikrestaurant uppfördes då på tomten framför min våning. Det gjorde skrivandet omöjligt. Nu hyr jag in mig på olika våningshotell.

I Benaulium har jag startat BET – Benaulim Environment Trust – en miljöstiftelse. Skrivit en broschyr om ekoturism och jobbar kontinuerligt med information till skolor, guest-houses, restauranger och byinnevånarna hur man på ett bättre ekologiskt sätt kan ta hand om det växande sopberget som är en följd av den ökande turismen. Att lära ut kompostering är ett koncept som håller på att slå igenom.

Visionen är att Benaulim ska bli en miljöförebild för andra turistorter i Goa – som ett exempel på ett hållbart samhälle.

I Benaulim har jag också skrivit samtliga mina böcker. Till dags datum har jag publicerat sju skrönesamlingar och två romaner(Se under rubriken böcker i bloggen.) Dessa böcker utspelar sig i handelsflottan under perioden 1950 – 1980. Jag har medverkat i ett flertal antologier: Trampa däck, Springa läck, Kasta loss, Kärlek till sjöss, På fallrepet, Sjömansboken II,  m.fl. För bidraget i Kärlek till sjöss blev jag prisbelönad av Sjöfartens Kultursällskap. Hösten 2014 avslutade jag sannolikt min sista? roman ”Snedseglarna -brosan och jag” i min skrivarlya.

Man ska aldrig säga aldrig. Efter ”Snedseglarna – brorsan och jag” kastade jag mig in i nytt bokprojekt. Att skriva en jubileumsskrift över segelskutan Ariel, som fyllde 100 år 2017. Boken, som fick namnet ”Så länge en skuta kan gå” kom ut i maj 2017 och donerades till föreningen ”Segelfartyget Ariel”. Det var nog mitt jobbigaste bokprojekt.

I slutet av  februrari 2017 blev jag invald i Sveriges Författarförbund. En sen bekräftelse på att jag nu kan kalla mig författare.

2017 bildade jag Insamlingsföreningen Little Flower för att hjälpa Fågelfångarna, en stam i delstaten Thamil Nahdu, att bygga en skola.

Den 31 maj 2018 var det dags att starta ett nytt nätverk: Havsnätverket Ost, med syfte att försöka rädda Östersjön genom seminarier, work-shops mm. Den 16 september 2018 hade vi en kick-off med 15 personer på segelfartyget Ariel. Den skutan lyckades jag få Haninge kommun att köpa 1984 för ungdomsverksamheten i kommunen, Ett mycket lyckat projekt och lönsamt projekt som rädda många ungdomar från utanförskap. Den 19 juni 2012 beslutade dock kommunen att sälja fartyget.  Den 17 juni 2013 såldes skutan till Dalarö varv. Den 26 august 2014 var jag med att starta Föreningen Segelfartyget Ariel.  Det är numera medlemmarna i föreningen som underhåller fartyget.

Under september 2018 tog jag initiativet att bilda nätverket Haningeförfattarna med sex medlemmar.

Det tycks aldrig vara för sent att skriva. Inte för mig i alla fall.

Den 14 september 2018 var provtrycket färdigt för ”På ljugarbänken – äldre, vaskade och nyskrivna Sjöskrönor.

Privat: Född: I Skorpionens tecken 1936

Familj: Livskamraten Margareta (sedan 1960), tre barn och sju barnbarn.

Mitt närmaste nätverk: Vännerna Göran, Ulf, Kjell,  och Njutarna – Sveriges äldsta mansgrupp (bildat 1980) med sex medlemmar, som fortfarande träffas.

Favoritförfattare: Frithiof Nilsson Piraten, Joseph Conrad, Harry Martinson, Ove Allansson, Mikael Niemi, Arto Paasilinna, Ernest Hemingway, Willy Kyrklund och Stefan Zweig.

Hobby: Matlagning, vinprovning och samlar ”laughing buddhas”

Annonser