Recensioner

RECENSIONER

”SNEDSEGLARNA – BRORSAN OCH JAG”

Jörn Hammarstrand har framför allt gjort sig känd som författare av skrönor, där sjömanslivet skildras med inlevelse, humor och knivskarpa detaljer. Med biografin ”Snedseglarna – Brorsan och jag” har Jörn inte bara tagit sig an en annan genre utan har också skapat en bok av ett helt annat format, både innehållsligt och psykologiskt.

I bokens centrum står de två halvbröderna Jörn (f. 1936) och Micke (f. 1943) som båda tillbringar sina första sju år i Tyskland. Men redan från början omintetgörs en djupare relation dem emellan, då Jörn strax före Mickes födelse ensam skickas till morföräldrarna i det neutrala Sverige och återförenas med sin mor och lillebror först i början av femtiotalet. Det som sedan följer är en skildring av två levnadsöden som löper parallellt och mycket sällan tangerar varandra.

Brödernas barndom formar dem på olika sätt. Medan Jörns rotlöshet för honom till sjömansyrket och därefter till olika arbeten med samhällets olycksbarn samt familjebildning och trygghet, är Mickes livsbana destruktiv: trots eller kanske delvis p.g.a. moderns alla omsorger blir hans yrkesliv en katastrof, han dricker och spelar, rasar allt längre ner på samhällsstegen och tillbringar sina sista år som uteliggare i Stockholm.

Jörns kartläggning av Mickes uteliggarliv för honom och läsaren genom socialsverige: frivillig-

organisationer, socialtjänst, uteliggare. Det blir en spännande och tragisk vandring genom det Sverige de flesta av oss inte känner till och där några olyckliga försvinner in i det okända. Men boken ger också lysande skildringar av t.ex. krigets Tyskland, det burgna Djursholm där morföräldrarna bor och de antityska stämningarna som drabbar Jörn och brodern.

Det som också berör är de starka personporträtten: den kraftfulla, älskade mormodern, Mickes alkoholiserade, våldsamme far som gör livet outhärdligt för honom och modern och framför allt denna kvinna, brödernas mamma, så svår att förstå, inte minst p.g.a. hennes favorisering av Micke och ointresse för den äldre sonen.

”Snedseglarna” är en stark skildring av två människoöden men den tar också upp de stora frågorna om skuld och ansvar samt vilka omständigheter som formar oss till den människa vi är. Det är en bok som berikar och fängslar.

KJELL SMITTERBERG

sjökapten

Jag har precis läst ”Snedseglarna – brorsan och jag” av Jörn Hammarstrand. Jag sträckläste boken, kunde inte låta bli. Färgstarka beskrivningar av situationer, händelser och livsöden.

Huvudpersonen är Jörns halvbror, som levde sitt liv i misär och Jörn försöker bena ut vilka faktorer som spelat roll och påverkat hans och hans lillebrors livs och hans eget.

En biografi som inte lämnar en oberörd för en enda sekund.

MONICA PETTERSSON

Författare

Ett verkligt kraftprov!

Snedseglarna är en gripande och berörande skildring värd att läsas av många.

NILS ASSARSON

Psykiater och familjeterapeut

”På femton famnar – en antal djurisk skrönor”

Jörn Hammarstrands ”På femton famnar” är en bok med en gemensam nämnare, nämligen djur som har funnits ombord i olika former. Boken består av en samling berättelser, kanske skrönor, som återspeglar livet till sjöss under 60- och 70-talet, sett och upplevt av Jörn och bokens innehåll inrymmer både tragik och komik intill det absurda. Om berättelsernas san-ningshalt kanske de kan intyg, som omnämns i boken eller varit skeppskamrater med Jörn under tiden, men de kan läsas med fördel som just skrönor. Boken är lättläst och lockar till skratt, men länder också till eftertanke då Jörns bitande kommentarer sjöfolkets villkor omnämns. Här finns en stor samling original beskrivna, som säkerligen känns igen av många läsare, framför alt av f.d. Sveaseglare.

Kapten Kid” Nautisk tidskrift nr 7//2000

Djurlivet i sedan länge saligen avseglade Sveabolagets färjor, tankers och torrlastare har fått sin hävdatecknare i befälhavaren emeritus Jörn Hammarstrand. Nu kan nämligen den djuriskt intresserade njuta av nio essäer – eller skrönonikor om man så vill – i hans bok På femton famnar.
Dessa sanna skildringar av livet ombord på 1960- och 70-talen tar upp smått sensationella, animaliska företeelser, som fiskodling i sloptankar, hunden ”Trean” med radarnos, den möbelfrossande kakaduan ”Nam-Nam”, dansmössen ”Ellerman” och ”Wilson” samt skeppsgrisen ”Mimi Bacon” för att nämna några.
Inte sedan Jaroslav Hasek (som redaktör för den tjeckiska tidskriften Djurens liv) avslöjande elefanterna alkoholproblem och lejonens aversion mot Wien-klassikerna har våra flerbenta vänner skildrats så gripande som i Jörn Hammarstrands bok.
Boken kostar 144 kronor och kan beställas på nätet http://www.books-on-demand.com

”Radiojohn” Utkik nr 4/ 2000

Oslobaletten och andra fripassagerare

När gamla skeppskamrater möts efter att kanske inte haft kontakt med varandra på åratal, så blir det ofta återuppväckande av gemensamma minnen av händelser, men inte minst av andra färgstarka sjömanskolleger som minst förr fanns så gott om. När Jörn Hammarstrand efter 25 år åter mötte sin forne skeppskamrat skedde det inte öga mot öga utan genom den moderna teknikens hjälp vid Internet, vilket också var en förutsättning för ett sammanträffande eftersom Jörn vid detta tillfälle befanns sig i Indien medan Karin var i Lerum utanför Göte-borg.
Under inledningen av deras möte märkte bägge hur många minnen de hade från den tid de seglade tillsammans, då Jörn var befälhavare och Karin jobbade som ekonomibiträde på det fartyg som gick i triangeltrafik Oslo – Göteborg – Hull. Det blev många mail och de fanns snart att i hjärnornas hårddiskar fanns så många lagrade historier att till slut väcktes tanken att de borde skriva ner sina skrönor.
Tanken förverkligades och nu föreligger resultatet av deras gemensamma arbete, en bok som fått namnet Oslobaletten och andra fripassagerare (Utgiven av Mirrabooka och beställs antingen via tel. 0302/15934 eller per e-post http://www.mirrabooka@telia.com, pris 115 kr inkl.porto)
Boken är uppbyggd som en stafett där Jörn först minns sitt 50- och 60-tal, innan de har en 70-talsduell, varefter Karin minns ditt 80-tal och alltsammans inramas av gemensamma skrivna för – och efterord. Dess innehåll är en samling sjöskrönor av ädlaste valör, som inte kan lämna någon befaren sjöfarare oberörd efter den detaljrikt skildrar en nu förgången tid när det fanns gott om tid i hamn och plats för udda och färgstarka skeppskamrater.
Oslobaletten och andra fripassagerare är en samling välskrivna, kopiöst roliga och burleska berättelser, som på ett välformulerat sätt vittnar om författarparets iakttagelseförmåga när det gäller vardagslivet ombord, om än man får ta en del händelser med en nypa salt, vilket också är skrönans eget privilegium.

Hasse Fredriksson – Utkik 4/2002

Sympatia – scener ur ett sjömansäktenskap

På Katarina Sjöfartsklubb i Stockholm debuterade Jörn den 16 september 2004 med sin första roman: Sympatia – scener ur ett sjömansäktenskap. (Då bortser jag från den allra första som aldrig publicerades, utan ”behölls” av svenskläraren på Sjöbefälsskolan i Stockholm 1959)

I sin roman har han på ett djupt och intressant sätt skildrat sjömansäktenskapet, som det kunde se ut på 50- och 60-talet, innan sjöfolk fick ett tillfredsställande avlösningssystem.

Björn, romanens huvudperson, sitter i Goa i Indien och tänker till tillbaka på sitt liv och drömmer fortfarande som pensionär om Leena, som var hans älskarinna i ungdomen. Hon var ljuset, njutningen och söndagskvinnan. Leena och Björn upplevade aldrig vardagen och därför är hon fortfarande en dröm.

Det dåliga samvetet gentemot hustrun Gerd och barnen gör sig dock ständigt påmint. Barnen växer och talesättet ”små barn, små problem” gäller då Björn försöker fostra sina tonårs-grabbar med desperata metoder.

Björns erfarenheter i barndomen med mormor ”Åmas” incestuösa utnyttjande av honom i badkaret har satt sina spår i livet och bland annat gett upphov till en otrolig aptit på kvinnor och sex. Detta skildras mustigt, humoristiskt och många gånger med värme och kärlek, men inte så oskyldigt som i Everts ”Flickan i Havanna”.

Björns amorösa eskapader slutar i en katastrof som jag inte tänker avslöja här.

Då jag själv tjänstgjort till sjöss i drygt 30 år, mestadels i passagerarefartyg, kan jag lätt för-stå Björns många äktenskapliga problem under hans sjöbana. Törnarna var långa ombord då vi mönstrade på 60-talet; det var inte ovanligt med flera års tjänstgöring före semestern. Liksom hos sjökapten Oscar Olin i Ander Nilssons biografi Kinakaptenen kan jag spåra en långvarig ensamhet under Björns sjökarriär.

Sympatia är en bra och mycket läsvärd sjöroman. Den går att köpa i bokhandeln, men ännu smidigare via Internet på http://www.books-on-demand.com

Nautisk tidskrift 7/2004, Kjell Smitterberg, sjökapten

Författaren Jörn Hammarstrand är sjökapten och socionom och bor numera halva året i Goa; Indien. Tillsammans med Karina Poulsen skrev han för några år sedan Oslobaletten och andra fripassagerare, vilken har recenserats här i Båtologen. Den bok är dock författarens romandebut och handlar om sjömansäktenskapet så som det kunde se ut på 1950- och 60-talen innan de nuvarande avlösningssystemen kommit att bli allmänna.

Bokens huvudperson är Björn, som nu på ålderns höst sitter i Goa och tänker tillbaka på Leena, som var hans ungdomskärlek. Leena och Björn upplevde aldrig den grå vardagen och därför finns hon fortfarande i drömstadiet. Istället ger honom hustrun Gerd ständigt dåligt samvete och hans uppfostran  av barnen ger ständigt problem för förhållandet mellan de tv å.

Det händer sedan hända mycket i sjömannen Björns liv innan han hamnar i Goa för att försöka få folket där att ta hand om sina sopor. Men det överlåter jag åt läsaren själv. Boken kan varmt rekommenderas för en stunds avkoppling i hängmattan!

Båtologen 4/2005 Tomas Johannesson

”Sympatia – scener ur ett sjömansäktenskap” är en skapelse av Jörn Hammarstrand, före detta sjöman, numera pensionär. Han har tidigare gett ut ”På femton famnar” och ”Oslobaletten och andra fripassagerare” tillsammans med Karin Poulsen.

Huvudpersonen i ”Sympatia” är en pensionerad sjöman, Björn, som befinner sig på semester i Goa, Indien. Under en strandpromenad möter han en kvinna, som han i förstone och på avstånd förväxlar med en tidigare kärlek. Vid närmare kontakt upptäcker han sitt misstag men händelsen löser ut en minneskavalkad med början i barndomen.
I minnet upplever han på nytt uppväxten hos morföräldrarna, Åpa och Åma. Björns uppväxt präglas av falsk moral och förljugenhet från vuxna, något han bär med sig i sitt vuxna liv.
Vid fjorton års ålder får Björn tillstånd att söka in vid Sjövärnskåren, något som inte innebär någon frigörelse utan istället ytterligare förtryck och pennalism. Sexton år fyllda har han lämnat sjövärnskåren och mönstrar som däcksbefälselev i Sveabolagets ”Magne”och möter där en rakare verklighet än han varit van vid. Men här hamnar jag till en del i konflikt med författaren. Jag anser att han gör sig skyldig till onödiga överdrifter i sin beskrivning av sjöfolkets livsstil under 50-talet.
Nog för att det kunde förekomma en och annan kollektiv rundvask om någon yngre sjöbroder, som hade svårt att hålla sig ren, men inte med stålull och kaustiksoda. Ej heller håller jag med om att fyllan skulle vara ett så dominerande inslag.
En annan sak som skapar förundran är att en helt oerfaren befälselev skulle ta hamnrodret, något som normalt var vigt åt någon av de skickligaste rorgängarna.
Björn går vidare genom sjölivet, träffar en kvinna som han gifter sig med. Han har nu läst både styrmans- och sjökaptensexamen samt fått anställning i Sveabolaget och kan väl betraktas som vuxen enligt våra borgerliga värderingar.
Boken fortsättning visar att så inte är fallet. Björn befinner sig fortfarande kvar i sturm- och drangperioden och är ännu inte vuxen att ta det ansvar det innebär att bilda familj.
Efter några år i tank- och torrlastfartyg lyckas han få förflyttning till Finlandsfärjorna.
Från att saknat mycket erfarenheter på det sexuella området öppnar sig nu oanade möjligheter. Han trasslar in sig i otrohet och lögner och karusellen snurrar allt vildare fram till det oundvikliga slutet.

Boken är klart läsvärd, även om den hade tjänat på att inte fokusera fullt så mycket på sexlivet ombord på Finlandsfärjorna utan gett litet större utrymme åt det vardagliga livet ombord, särkskilt på tank- och torrlastarna.
Olle Carlson, f.d. båsen

Massor av rom

Möte Moses, Storken, Radio Ragata, Hungrige Harry m.fl. i Jörns senaste samling skrönor, som innehåller en rad bisarra och absurda individer man kunde möte i en svunnen epok från livet till sjöss. Vinddrivna, romtörstiga eller hängivna missbrukare av olika intressen står att läsa om, antingen med ett kanske igenkännande roat leende eller med deltagande, höjda ögonbryn. Original som i dagens sjöfart är utsorterade, där effektivitet och skötsamhet är grundpelare för besättningsurvalet till fartygen.
Skrönesamlingen är en ”typisk Jörn Hammarstrand”, där man ibland inte riktigt vet om det är en sann eller uppdiktad historia. Läsaren garanteras få en intressant bok i sina händer, skriven av en man som varit med om mycket och kan skriva om det.
Tankfnatte

”Massor av rom” ger den något sjöerfarne läsaren många goda skratt och en uppiggande läsning.
Skrönorna bjuder inte direkt på sjuk humor utan återspeglar mer Jörns härliga förmåga att burleskt och färgstarkt skildra en samling udda personligheters öden och äventyr i hamn och till sjöss.
Sanningshalten i skrönorna får var och en ta med en nypa salt.
Kjell Smitterberg, sjökapten

Lössen ombord – skrönor om befälselever

Det är alltid med spänning som jag öppnar Jörn Hammarstrands böcker – allting kan hända.
Berättelserna och skrönorna i hans nya bok ger en intressant, rolig och framför allt realistisk bild av livet ombord för en befälselev vid slutet av 50-talet och i början av 60-talet. Även i dem mest allvarligt skildrade händelserna slår komiken igenom, som ibland övergår till ren dråplighet och leder till skratt.

Skildringarna är dock tankeväckande på många sätt. Även om de yttre förhållandena som mat, hytter, etc. var acceptabla vid den här tiden så var tonen, själva stämningen ombord många gånger olustig gentemot befälseleverna. Författaren har fångat detta mönster väl. Befälselevens situation som icke tillhörande någon kategori ombord belyses tydligt – av manskapet betraktad som luft och av befälet tilltalade i tredje person eller ”niad”. Jag minns själv att jag som befälselev alltid blev ”niad” av en obehörig 3:e styrman som var några månader yngre än jag själv. Kanske hade han respekt för äldre människor. (I ärlighetens namn skall sägas att det hela inte blev bättre av att jag hade studentmössan med ombord.)

Härligt inslag i boken är Mrs Beauty i skrönan ”Den tändande gnista”, likaså avsnittet om påmönstringen i ”Magne” i ”Inskolning till sjöss”, för att inte tala om läkarbesöket hos Redareföreningens förtroendeläkare. Stor kontrast återfinns i ”Linjeropet vid linjedopet” och då speciellt hyttkamraten Jormas insatser.

Författarens medvetna växlingar mellan dur och moll ökar behållningen och gör att läsaren håller sig alert hela tiden.

Ett självklart bokval för den som var med vid den här tiden eller för den som inte var det men som vill veta mer.
C H
Befälselever fra 16 års alderen drar fran barndomshjemmet for å mönstre på skip på 1950- og 1960-tallet. Svensk sjöfart har en enorm oppgangstid, og med en lärlingsordning för befälselever håper man å böte på mangelsen på teknisk kyndig mannskap.

I disse atten fortellingene opplever vi livet ombord sett gjennom öyene til de unge befälseleverna. De kastas ut i en virklighet som er ganska annerledes enn deres romantiskte drömmer om livet på de syv hav. Vi blir kjent med den testosteronfylte bodesönnen som pantsetter gitarren for å oppsöke prostituerte kvinner, gutten som nestan mister livet etter å ha blitt feldiagnistiesert hos en kvakksalver, Pussy som forsvinner sporlöst etter de brutale dåpritualene når skipet krysser ekvatorn, gnisten som arrangerer rott och kakerlakklöp, den agressive forvirringen hos en gutt som får kjärlighetsbrev fra en annen sjömann.

Latternen bobler hos leseren. Men like under ligger et ramsalt alvor – hvordan hierarkiet kan legitimere misbruk av makt i et mansdominert miljö. Guttene innvies til voksenlivet med vold och utnytting, vennksap och svik, hjemlengsel och felleskap, drömmer och lengsler.

Forfattaren har ett eget blikk for detaljer som lar personene stå levende frem for leseren, og moljöet ombord er skildret med stor troverdighet. Skjebnene river i hjerterota, og de er vanskelige å slippe når man har lest siste fortelling, og mpt sin vilje må lukke boken.
Eirin Lior,(Oslo) äkta landkrabba, socionom och skrivare.

Jörn är medlem i Klubben (Maritime) och torde även vara välkänd bland våra läsare. Nu har han skrivit ytterligare en trevlig bok med ett antal skrönor, där temat är befälsutbildning ombord i de många skolfartyg, som svenska rederier anskaffade på 1950-talet – Sarek, Stureholm, Wasaborg, Neva, Margareta Johnson etc. Många som var elever i dessa fartyg är ju ännu i livet, även om de numera lämnat sjön, och de kommer säkert att känna igen mycket av det Jörn berättar. Sant eller skröna – det kan bara den som själv var med avgöra. Mycket i berättelserna handlar om alkohol, men också detta är ju helt med sanningen överstämmande. Det dracks otroliga mängder sprit både ombord och i hamnar. Vi får också möta många av dåtidens befäl, ofta försedda med öknamn, såsom Kalle Banan, SS-Dieter, Kalmar-Dojan, Vita Nisse etc. Boken ger många roliga skratt och även om man inte själv varit till sjöss, så är det lätt att följa med i skrönornas labyrinter. Bara en liten anmärkning – typstorleken är i minsta laget och då det saknas illustrationer blir läsandet ibland en aning tröttande.

Thomas Johannesson, Båtlogen 5-2008

Under svensk sjöfarts gyllena år på 50- och 60-talen med dess mångfald rederier, vars fartyg hade bemanningar på femtiotalet man eller mer, fanns vanligen också en befattning som fartygsbefäl ombord. Att det var en utsatt position att befinna sig i mitt mellan befäl och manskap framgår med all önskvärd tydlighet när välbefarne skrönikören Jörn Hammarstrand djupdyker i detta ämne i sin fjärde samling minnen från en innehållsrik sjömanstill-varo. Boken bär titeln Lössen ombordskrönor om befälselever. De större rederierna hade dessutom egna skolfartyg, en hel del av skrönorna har sin bakgrund i Jörns egna upplevelser både som elev och styrman ombord i RederiAB Sveas skolfartyg Wasaborg. Bokens titel ger uttryck för hur befälselever, som ibland också kallades ”sleven” eller ”prenticen”, ofta sågs av sina skeppskamrater ombord, som någon man kunde mobba eller ha som driftskucku. Att befattningen överhuvutaget fanns berodde förstås på behovet av framtida fartygsbefäl. Den som seglade som fartygsbefälselev fick tillgodoräkna sig viss extra sjötid när de efter genomförd styrmansutbildning skulle erhålla sitt styrmansbrev.  Enligt uppslagsboken är en skröna en personligt hållen berättelse  med passande överdrifter, vilka förstärker berättelsen och den kan ofta vara direkt osanna, men är underhållande. Det sist-nämnda omdömet gäller i allra högsta grad för Hammarstrands fullspäckade mustiga och detaljrika skildringar både från sin egen och andra sjöfararares tid som fartygsbefälselever. Hur det förhåller sig med skrönorna sanningshalt är det upp till varje läsare att göra sina egna tolkningar av. Boken gör ju inte heller anspråk på att vara en dokumentär även om den till allra största delen är befolkad av forna skeppskamrater, som kan identifieras under antingen egna dopnamn eller öknamn.  Att på ett rättvisande sätt försöka sig på att göra en sammanfattning av bokens innehåll är en omöjlig uppgift på grund av dess myriader av drastiska och dramatiska händelser. Redan dess innehållsförteckning med kapitelrubriker såsom exempelvis ”Lössen gör myteri”, ”Sjömansätaren i Halifax”, ”Porrträsket på Sarek” och ”Speldjävulen ombord” förebereder läsaren på vad som väntar på efterföljande sidorna. Vid sidan av dramatiken får läsaren också en överskådlig bild av den vardagstillvaron ombord, som den var till sjöss för ett halvsekel sedan är väl hemmastadda med, men som dagens sjöfarare sannolikt är något främmande inför.

Boken kan beställas via www.boktryckeri.net

Hasse Fredriksson i Utkik nr 2/2009

Ove Allansson ur ”Sjölivets berättare”

Moderna efterföljare till ”Late Jim” har skrivits av Jörn Hammarstrand, vilt fabulerande och sannfärdig sjökapten som nu ”har svalt ankaret” och gått i land fysiskt, men inte andligen. Jörn Hammarstrand ljuger lodrätt i novell-samlingar som ”På femton famnar”, ”Massor av rom” och ”Oslobaletten”, den senare ihop med sjökollegan Karin Poulsen.

”Med madame de Pompadour ombord”

Jörns bok innehåller en unik samling skrönor om kvinnors skiftande öden och äventyr till sjöss. Den behandlar ett tydligen mycket känsligt ämne inom sjöfarten. Jörn balanserar med denna burleska samling av kvinnoskrönor, på ett mycket skickligt sjömansmässigt sätt, uppe på vågtopparna. Han undviker därmed med bravur alla grynnor. Jörn har med utgivandet av denna mycket läsvärda och humoristiska bok, bevisat hur han som erfaren sjökapten med skärpa, med inbyggd radar och kompass kan pejla det kvinnliga kynnet. Denna skrönesamling rekommenderas till främst allt sjöfolk, men kan även med stor behållning läsas av alla vetgiriga landkrabbor, som undrar hur kvinnor klarar sig till sjöss bland sina manliga besätt-ningsmedlemmar.

BeHå.

”Med madame de Pompadour ombord” med undertiteln ”skrönor om sjökvinnor” är en lättläst, humoristisk samling historier om livet till sjöss. Många dråpliga, underhållande och ibland bisarra episoder. Nu är väl inte författarens syfte att i första hand underhålla utan han vill väcka en debatt om fartygssamhället. Kanske kan han med dessa skrönor provocera kvinnliga sjömän att själva skriva om situation ombord, som tydligen ännu idag upplevs som otillfredsställande.

Vanja Blomqvist (telegrafist på handelsfartyg under svensk och utländsk flagg 1969-84).

Efter att ha läst författarens förord inställer sig frågan – kommer Jörn Hammarstrand att gå iland med detta som ingen lyckats med tidigare? Första berättelsen, Tomaters ödesdigra inverkan, skingrar alla tvivel – han lyckas! Som författarens tidigare utgivna böcker pendlar berättelsernas innehåll mellan humor och tragik. Exempel på härlig humor är brevet som Tysta Rutan skriver till herr PERSONAL-CHEF men som också föranletts av trista företeelser ombord. Vendela i Vendelas list är den enda sjökvinnan i berättelserna som det går bra för även om hon möter svårigheter. Hon fortsätter säkert till sjöss. Verkligenheten uppvisar sannolikt ett liknande mönster. Burlesk njutbarhet återfinns i Satans häxa, stackars jungman! Berättelsen Fördröjd passion ger oförskönad avslutning på en mycket läsvärd bok. Författarens språk, som är rappare än tidigare, förhöjer även detta läsvärdet. Jörn Hammarstrand har gjort det igen!

C H.

Med osviklig humor och dramaturgisk finess tar Jörn Hammarstrand med läsarens på allsköns äventyr med fascinerande och ytterst roande sjökvinnor som främsta ressällskap. Här blandas jakten på den rätte, ond bråd död, farliga tomatodlingar, spökjakt och frälsningsförsök sam-man till fantasieggande skrönor som berättas med en tydlig kärlek för livet till sjöss. Jenny Karlsson (helt utan egen sjöerfarenhet på de sju haven)

Att läsa ”Med madame de Pompadour ombord” är som att lyssna i lönndom på två väl erfarna i förtroligt samspråk. Det är en fördel att upplevelsen inte störa av en massa förklaringar av termer, det skulle bryta stämningen. Invigda behöver ju inte förklara självklarheter. Jag tycker om Jörns språk med lite vilda krumsprång och färgstarka bilder. De flesta skrönorna tangerar det sannolika. Och för en landkrabba tilldrar de sig en främmande värld där det mesta kan hända. So why not? Å andra sidan – vad säger att det inte kan inträffa skrönor även på land-backen…? Karin är inte en helt okänd företeelse, Eva-Maria, och Viktoria barn av vår tid. Men ”Pompan” är tidlös.  Katrin Boman

Ilandgången – Skrönor om sjöfolk som gått i land

Jörn Hammarstrand har gjort det igen… Skrivit en samling häpnandsväckande skrönor som man först tror är alldeles sanna för att i nästa ögonblick tänka: Men det kan inte vara sant!

Med sin detaljrikedom och sitt fabulerande når hans skrönor ofta så komiska höjder att man gapskrattar åt alla historier han lyckas förmedla i skrivandets ädla konst.

Från sin skrivarlya i Goa, Indien, kan han efter mer än 30 år som sjöman och befälhavare i olika fartyg nu summera ett rikt liv på de sju haven.

En del händelser i denna bok utspelar sig också i Goa och på andra platser i Goa i Indien, där han (ofta med ett gäng pensionerade engelska sjökaptener kallade de ”vita galningarna” ge sig ut på vådliga äventyr som i en del fall kunde slutat riktigt illa, ändå tursamt nog (eller kanske med hjälp av en högre makt?) slutar väl.

Eva Lundquist (till sjöss i ekonomi och som telegrafist 1967-1977)

Livet förändras när man går iland efter ett långt liv till sjöss och det är inte lätt att hitta sin plats på land. Det erfar pensionerade sjömän och kvinnor i 15 berättelser i ”Ilandgången”, Jörn Hammarstrands nya samling med skrönor. Med ett grått Sverige och ett varmt Indien som scen spelas fantasiska och många gånger tragiska människoöden upp.

Fredrik Blomström, journalist

För mig som landkrabba har ”Ilandgången” varit spännande och rolig läsning, ibland kanske lite magstarkt i min smak.

Elin Eriksson, etnolog

Katrin Boman

PÅ LJUGARBÄNKEN – ÄLDRE, VASKADE OCH NYSKRIVNA SJÖSKRÖNOR

Här bjuds vi på en varierad samling skrönor alltifrån efterkrigstiden till framtiden. Skrönor från den tiden då svensk sjöfart befolkades med befäl, däckare och det svarta maskinfolket fram till den ensamme kaptenen på helt automatiserat skepp på färd mellan två koordinater styrda från en dator på rederiet kontor. Att den gamla tiden står som ett underbart skimmer över dess samvaro mellan alla dessa människor av olika ursprung och kynnen på en liten flytande yta på väg mellan hamnarnas avkoppling och nöjen framgår tydligt av berättelserna. Och vad hade det funnits att skriva om, om inte alla dessa fartyg verkligen befolkades av de mest osannolika karaktär som finns med i dessa skrönor.

Att det finns ogina människor som skor sig på andra gäller även skrönor, man vet inte vad som lurar i vassen. Förresten vass behöver inte bara vara något som lurar i det. Det kan ju också vara något man son rorsman bör undvika att låta fartyget hamna i. Mälarens vass kan vara nog så obehaglig. Är den dessutom fastfrusen i ett isflak kan den lura vem som helst. En ren skitsak för Bosse Bus.

Men för en annan sjöman än Bosse kan det vara en pensionärslösning att sälja huset och gå ombord på en långkryssning, den ena efter den andra, att ständigt stampa däck utan att ha ansvar för skeppets framförande. Eller varför inte lära upp en vilsekommen kaja till att övervaka farryget, varvid hela besättningen kan pensioneras.

För Krallige Krille behövdes inte pensionen för att lämna sjöfarten, han lämnade den handgripligt genom att fall överbord. Men efter en lång tid i hamncaféet mönstrade han åter på. Medan en annan av hans kollegor kidnappades av sjörövare och brottades med problem om hur kan skulle rymma, mönstrade han på igen.

Det sägs att verkligheten överträffar dikten, men de här skrönorna överträffar det mesta! Om det nu är skrönor, det handlar trots allt om riktiga människor, några goda anda onda, såsom Lessne Lasse som blir utsatt för fritagning av Wasa Star nere i Medelhavet och gör så gott han kan. En sjömansläkare som utan ens en blick diagnosticerar patienten bakom sin rygg.

Ja, många karaktärer finns det att läsa om men det finns samtidigt en rad praktiska tips om saken man kan förkovra sig i. Istället för att gå en kurs i valfritt studieförbund kan du här fördjupa dig i fiskodling, betonggjutning, tomatodling i minimalt utrymme för att inte tala om grönsaksodling i betydligt större skal, med flera nyttiga kunskaper som var och en kan ha nytta av.

Peo

JÖRN HAMMMARSTRAND har en unik förmåga att obesvärat röra sig mellan skämt och allvar, mellan verklighet och fiktion. I den här antologin får vi följa med in i sjölivet på ett påtagligt levande och målande sätt. Här samsas skrönor, allvarsamma berättelser och framtids-spaningar.  Allt med författarens ”sjödialekt!” som ger stor trovärdighet åt berättelserna. Jörn Hammarstrand skriver utifrån egen omfattande erfarenhet efter många år till sjöss.

Framtidsspaningarna är väldigt intressanta och utmanande. Utvecklingen går fort. Artificiell Intelligens, AI, är på kraftig frammarsch i alla samhällssektorer.

Samhällsengagemanget är en viktig del av berättelserna. Orättvisor beskrivs och värderas. Det som fastnar mer är de gripande skildringarna av människoöden.

Thomas Abrahamsson

Jörn Hammarstrands skrönor förvånade mig. Boktiteln stämmer inte alls med bokens innehåll, tyckte jag. Visserligen är några av historierna befolkade av originella typer med färgrika öknamn och något tvivelaktig bakgrund, men i den amerikanska traditionen är våra skrönor från ”ljugarbänken” riktiga tall tales, skrytiga berättelser fyllda med övermänskliga prestationer, överdrivna på ett humoristisk sätt. Dessa historier från den svenska sjöfartens nedgång och Jörns liv och karriär till sjöss lockar läsaren med humor och drama. Hans berättelser baseras på verkligheten och handlar om ensamhet, åldrande, arbetets mening, solidaritet i globaliseringens epok och de minnen man lever på. Boken utgör ett utrop och argument mot avhumanisering, mot idén att vi ska stå i teknikens tjänst och till slut bara bli knapptryckare. Boken ställer frågor om människans roll i en teknikdriven värld, där människor kan prestera mer än vi. På Jörn Hammarstrand ljugarbänk talar man sanning om det moderna livets strider på ett mycket livligt och underhållande sätt.

Don Weaver, amerikansk strindbergsforskare och översättare.

Författaren Jörn Hammarstrand, nu 82 år gammal, är fortfarande lika vital som tidigare, när han drar sina skrönor från sjön. Detta är hans tionde bok och här blandar han både gammalt och nytt. Själv var Jörn till sjöss under tre decinnier, främst i Svea-bolaget, och han kan ju allt vad som gäller fakta kring sjölivet.

Boken är ytterst lättläst och roande och Jörns målande språk är en verklig tillgång. En del har säkert hänt eftersom en hel del fartyg är namngivna. Även om personernas namn är påhittade, så kommer säkert många som seglat till sjöss att känna igen miljön – kanske rent av någon person. Ett kort citat ur boken kan belysa hur Jörn ändå tyckte att gamla tider hade något som saknas idag:  Det är mycket jag saknar från baktiden, mest av allt bryggvingen där man kunde andas in havsluften och känna fartvinden slå en i kinderna. Jag vet inte om du redan förstått att jag och apan är inlåsta ombord. Jag kommer inte iland förrän jag blir avlöst. Efter tre månader ombord. Precis som en rymdkapsel. Apans avlösare står i ett skåp på övre bryggan färdig att rycka in om det skulle behövas. Det var nära vid ett tillfälle. Ett tillfälle jag aldrig kommer att glömma och som kunde ha slutat i en katastrof. Ett ödesdigert misstag, ett totalt hjärnsläpp som resulterade i en felaktig fingerrörelse. Ett misstag som jag gått en hel veckas kurs för att lära mig undvika. Knapptryckarkursen som vi kallade den. Jag skäms för att berätta om mitt feltryck. Om framför allt om orsaken. I framtiden kommer det säkert att utnyttjas av redarna för att motivera facken att godkänna helt självstyrande fartyg.

Jag kan varmt rekommendera boken, nu när den mörka årstiden har slutit sig omkring oss. 

Tomas Johannesson, Båtologen.

 

Annonser

1 thought on “Recensioner

  1. Ping: skipperstories » Arkiv » Med madame de Pompadour ombord – skrönor om sjökvinnor

Kommentarer inaktiverade.